Förlossningsberättelse och fortsättning följer

Ja hur var det nu. I förra veckan. Då lillasyster kom till världen. Det känns redan som länge sen. Fast samtidigt som igår.

Vattnet gick som sagt då jag nyss passerat 40-veckorsstrecket. Halvett på natten på BF. Jag gick ner till sjukhuset, blev kollad med CTG osv och blev hemskickad. "Kom tillbaka när det är igång, eller om det inte startat inom 18 timmar för då behöver du få antibiotika".

Väl hemma fortsatte värkarna, men precis som med storasyster var de väldigt lindriga. Jag kunde sova genom en del av dom men kände mig väl inte direkt utsövd när jag vaknade på morgonen. Värkarna fortsatte på rätt oregelbunden basis. Jag tyckte ändå det var bäst att ringa vännerna som lovat ha storasyster under tiden vi var på BB. De hämtade henne vid niotiden, sambon cyklade till jobbet och hämtade datorn och jag la mig i sängen och såg ett avsnitt på en TV-serie jag följer. Värre än så var inte värkarna.

Vid elva började de dock intensifieras. Jag sa till sambon att det nog var dags att ladda lite kolhydrater och vi kokade pasta till lunch. Halvvägs genom måltiden kände jag att nu kan vi inte vänta längre. Värkarna var då sådär som de säger att de ska vara när man åker in. Så smärtsamma att jag var tvungen att lägga allt mitt fokus på dom för att klara mig genom. De kom med cirka fyra minuters mellanrum så vi hämtade väskan och promenerade ner mot sjukhuset. Det ligger bara fem minuters promenad bort. I vanliga fall. Den här gången gick det lite långsammare. Värkarna däremot kom snabbare. Mellan 2-3 minuter klockade jag dom till på vägen.

Sköterskan som tog emot oss på sjukhuset var väldigt sävlig och verkade inte alls fatta att jag nog kommit en bit i mitt värkarbete. Jag fick lämna urinprov och blev uppkopplad på CTG. "Jag återkommer om en halvtimme" sa hon. Sen låg jag där och hörde henne snicksnacka med kollegor och beställa en efterrätt av någon som skulle till cafeterian. Det kändes som att CTG-banden satt jättehårt och mina värkar blev bara värre. Till slut hörde även sköterskan det och kom in och tittade till mig. Varpå hon snabbt såg till att ett förlossningsrum blev ledigt. När jag fått en sjukhusrock och skulle förflyttas kände jag att krystvärkarna var på väg. Sköterskan beordrade in en rullstol men till slut lyckades jag gå nerför korridoren ändå mellan två värkar.

Det första jag sagt när jag kom in var "jag vill ha Epidural". Och det första barnmorskan i förlossningsrummet sa när jag kom in var "du kommer inte hinna få Epidural, du är fem centimeter öppen och det här barnet kommer snart". Då började jag gråta. Sa "jag klarar inte det här". Tänkte att jag ville lämna min kropp och låta något slags överjordiskt klara av det där otänkbara, undrade varför jag inte svimmade av smärta så jag bara kunde få vila en stund. Jag andades lustgas som om mitt liv hängde på det, men jag måste säga att lustgas knappast hjälpte mig mot smärta. Däremot fick den mig att slappna av mer mellan värkarna. De få ögonblicken mellan...

Sen kom dom. Krystvärkarna. Ordentligt. Det gjorde sjukt ont. Jag grät. Jag sa till sambon "jag vill inte, jag kan inte". Alla hejade på. "Du är så duktig". Det där biter inte på mig. Jag är dålig på att ta till mig sådan pepping. Det enda jag tänker är "det där säger du till alla, egentligen är jag inte bättre eller sämre än någon annan så sluta att bullshitta mig nu". Dumt, jag vet. Men så är det.

Jag försökte lyssna. Fokusera på vad barnmorskan sa. Sa till henne att om hon behöver klippa mig så säg inte när du gör det. Sluta skrika och för energin till krystandet. "Tryck som att du ska bajsa" skrek barnmorskan. Och jag tog i. Och tog i. Och tog i. Och hörde "jag ser huvudet, snart är er baby här". Men när. Tänkte jag. Jag klarar inte. Det går inte. Så tog jag i igen. Och det gjorde obeskrivligt ont. Och det kändes som med storasyster. Som att jag hade ett barn som satt fast vid midjan i mitt underliv. "En gång till" skreks det. Och jag tog i. En gång till. Och sen. Sen låg hon där. Blå. På min mage. "Såg du vad det var" sa sambon. Jag hade inte sett. "Det är en tjej" sa han.

Tolv blev vi inskrivna på sjukhuset. Halvett kom vi in i förlossningsrummet. Tio-i-två var lillasyster ute.

Men smärtan var kvar. Jag fick en spruta för att påskynda livmoderkakan. Barnmorskan klippte navelsträngen och drog sen i andra änden för att få ut placentan och det sa "snapp" och den gick av. Läkare tillkallades och jag fick veta att jag måste opereras för att få ut den. Dropp sattes in. Jag fick höra om allt som skulle kunna hända och sen fick jag skriva på ett papper att jag gick med på att opereras. Men så tittade läkaren en sista gång. Då hade det gått cirka 45 minuter. Hon sa "andas lustgas och krysta en gång till". Och sen. Plupp. Den kom. Och jag mådde plötsligt mycket bättre.

Sen syddes jag ihop. De hade inte klippt mig. Och jag hade inte inte spruckit så mycket som sist. Då klassades det som tredje gradens sprickning, denna "bara" andra gradens.

Jag sa till sambon "det här är fantastiskt, men inte igen". Men det slår mig flera gånger om dagen fortfarande att vi gjorde det. Vi klarade det. Jag klarade det. Jag födde en dotter utan Epidural. Det har såklart massor gjort före mig, men jag hade aldrig trott jag skulle greja det.

Nu fortsätter vi som tvåbarnsfamilj. Vi fick äntligt komma hem efter lite dramatik på sjukhuset. Dottern fick gulsot, blev uttorkad och hade lågt blodsocker och blev inlagd på Neonatalavdelningen några dygn. Men nu är vi hemma. Och vi är lyckliga. Vi och våra fina tjejer.

Tack till dig som följt mig här. Och tack för alla gratulationer. Ni är bäst! Nu gör jag som sist och pausar. Förmodligen för att inte komma tillbaka. Inte hit. Vår IVF-resa är över. Men du får gärna följa med mig på resten av resan. Livet. Du hittar mig på Queenstreet.

Varma kramar, Mikaela

Söta systrar

Hon kom som beräknat, 15 mars. Punktlig minsann. Snabbt gick det också. Så snabbt att ingen Epidural hanns med (lovar mer detaljerad förlossningsberättelse senare). Men det tog tid innan vi blev utskrivna från sjukhuset. Precis som sin syster fick hon gulsot. Det gjorde att hon åt dåligt och hon blev till slut inskriven på Neonatalavdelningen. Det var ett par jobbiga och läskiga dygn, men nu är vi hemma. Hela familjen. Tänk, vi har två döttrar!

Vecka 40+0: BB

Sista magbilden får man hoppas. Vid den här tiden nästa vecka hoppas jag att familjen blivit en medlem större.

I natt gick vattnet. Eller åtminstone en hel del vatten. Punktligt som bara den då klockan nyss passerat midnatt. En halvtimme in på BF. Jag hade haft relativt regelbundna sammandragningar under kvällen, mellan ca 20-22, men sen tog jag en dusch och det la sig. Tills vattnet gick 00.30.

Vi bor precis runt hörnet från sjukhuset så jag gick ner medan sambon var kvar hemma med dottern. Synd att slita upp henne innan man vet om det är skarpt läge, tänkte vi.

CTG gjordes och prover togs. Allt såg normalt ut, bebisens hjärta slog som det skulle, jag hade milda och regelbundna sammandragningar ungefär var 3-4 minut och jag var knappt öppen. En fingerspets fick barnmorskan in. Så jag blev hemskickad för att sova och komma tillbaka när värkarna satt igång mer.

Sedan dess har jag sovit i femminuterspass. Värkarnas ihärdighet kommer och går men de är inte värre än tusen gånger menssmärtor än. Bebisen rör sig och mer vatten har gått. Vid halvfem fick jag aprikost slem på pappret när jag kissade så jag ringde in. Jag skulle höra av mig vid blödning, vid minskade fosterrörelser eller vid oro. Men det där klassades inte som blod, sa barnmorskan och jag kunde gå och lägga mig igen.

Nu bara väntar jag. Sambon har cyklat till jobbet för att hämta datorn så han kan jobba hemifrån och goda vänner har hämtat dottern. Känns skönt att inte behöva oroa sig över den biten. Att hon ska se mig ha jätteont. Att veta att hon har det bra och är med sina största idoler (vännernas barn som är 6 och 8 år).

Det är lite svårt att fokusera. Och svårt att förstå att det kan vara så här också. Med dottern gick ju allt så himla snabbt. Slemproppen gick strax efter lunch. Jag hade milda sammandragningar och värkar på kvällen. Vid fem gick vattnet och då gjorde det sådär dödsont. In till sjukhuset och vid lunch var hon ute. Nu känns det liksom som jag haft "småvärkar" (som såklart gör förbannat ont de med, men inte så där nu-föder-jag-snart-ont) i en halv evighet. Även om det bara varit i snart 14 timmar.

Hoppas bebis kommer under dagen. Har inget hänt vid 18.30 ikväll ska jag åka in och få antibiotika. Vad som väntar efter det vet jag inte riktigt. Men jag hoppas jag inte behöver få reda på det heller. Kom nu lillbebben!

Vecka 39+3: Bebis i sikte?

Min gissning förra söndagen, att bebisen skulle vara här inom en vecka, ser ut att vara en felgissning. För än så länge händer det inte mycket. Eller alltså det händer som det gjort en dryg vecka nu. Tryck nedåt, sammandragningar och märkliga flytningar (läs geléklumpar...).

Fyra dagar kvar till BF. Ska det bli en 40+2 den här gången också?

Vecka 39+1: Veckans mage

Himla tjusigt med ryggsupport och allt...

Vecka 39+0: Igångsättning flyttad

Var hos MVC igår och berättade om min tveksamhet inför den planerade väldigt tidiga igångsättningen. De höll med mig och lovade kolla upp och återkomma. Idag gjorde de det. De hade pratat med ansvarig läkare som inte hade några problem med att skjuta på det hela en vecka. Det betyder dessutom att jag kan svepa hinnorna på MVC, de är tydligen inte tillåtna att göra det före vecka 40 och jag var inbokad att göra det vecka 39+6.

Nu ska jag till MVC nästa vecka på checkup, sen om det inte satt igång av sig själv sveper de hinnorna vecka 40+6 och om bebisen fortfarande inte vill komma ut av sig själv är igångsättning bokad till vecka 41+1. Känns lagom tycker jag.

Vecka 38+6: Tvillingar

Farbror på tunnelbanan igår:

"Ska du ha tvillingar?"

Hrmmff....

Vecka 38+5: En eftermiddag med CTG

Igår fyllde sambon jämna tal. 40. Han var ledig och jag och dottern hade planerat heldag. Rätt lugn sådan i och för sig med tanke på mitt tillstånd. Mysfrukost hemma, ansiktsbehandling och massage, lunch på fin restaurang med utsikt över stan, eftermiddagspromenad förbi några av stans landmärken för att till sist landa hemma i soffan. Dit skulle hämtlibanesiskt komma, sa jag. Men egentligen var 20 av våra vänner hitbjudna med ungefär lika många barn. Smörgåstårta och champagne var beställt.

Så när morgonen kom. Kom även en hel del vatten. I trosan... Kanske bara en flytning tänkte jag, men oroade mig ändå litelitegrann då det var så mycket att jag var tvungen att byta underkläder.

Dagen fortlöpte. Sambon överraskades. Det var lyckat. Men lagom till eftermiddagspromenaden hade jag stressat upp mig över det där eventuella vattenläckaget att jag åtminstone ringde min barnmorska. Hon sa "var det en klar vätska"? Och det var den. Det mesta av den. Där var lite klet i mitten, visst, men resten - klart som korvspad. "Då tycker jag du ska åka in och kolla" sa hon.

Sagt och gjort. Vi tog en taxi till sjukhuset. Jag åkte upp på förlossningen och sambon och dottern gick hem. Ticktack. Snart skulle gästerna komma. Ticktack. Till slut blev jag uppkopplad till en CTG-maskin. "Du får ligga här i 20 minuter" sa sköterskan. Klockan var då tio-över-fem. Klockan sex väntades gästerna. Kvart-över var maten beställd till. Ticktack. Tiden gick. Halvsex. Ingen sköterska. Ticktack. Var är min telefon. Där borta... Jag når inte. Räcker sladdarna. Kommer de sitta kvar om jag rör mig. Finns det något långt jag kan peta hit väskan med. Nej. Nej. Och nej. Tick tack. Jag låg och formulerade SMS-en till vännerna i huvudet. "Korven till barnen finns under morötterna i kylskåpet, juicen bakom mjölken, skumpan kommer S med, glas i översta skåpet, papptallrikar och korvbröd i en påse i skåpet under micron, maten kommer kvart-över-sex - kan någon komma upp hit och hämta pengar till den". Osv...

Kvart-i-sex kom sköterskan. "Oj förlåt, jag har inte glömt dig". Hon tittade på CTG-remsan och frågade "känner du de här regelbundna sammandragningarna". Jodå. Det gjorde jag. "Ungefär så var det när det satte igång med dottern också" förklarade jag. "Jag känner, men det gör inte ont, det började det göra först när vattnet gick och vi åkte in". "Och hur mycket öppen var du då" undrade sköterskan. "Fem centimeter".

"Oj..." sa hon. Det är bäst vi tittar. Så en snabb vaginal undersökning som konstaterade att jag inte var öppen alls, men att jag har... mycket rikliga flytningar! Haha! Inget vatten alltså. Men eventuellt en svampinfektion. Prover har skickats.

Och jag skickades hem. I sista sekund. Såg vännerna som samlats utanför vårt hus och smet förbi. In till sambon som förstås blev lättad att se mig. Bara för att sen bli chockad och överraskad när libaneshämtmaten inte var mat utan goda vänner som brast ut i sång!

Vecka 38+3: Det trycker på...

...nedåt. Och det smärtar emellanåt. Men det är inte igång än. Gissar dock att h*n är här inom en vecka!

Vecka 38+2: Bebis imorgon?

Ja det kan bli så. För i natt kände jag exakt så som jag gjorde natten innan vi åkte in till BB och födde vår dotter. Det är ju fördelen med en blogg. Man kan gå tillbaka och se när vad hände. Jag hade visserligen liknande känslor redan en dryg vecka tidigare, sedan ett par gånger till innan det var sådär som det kändes i natt. "Som mensvärk gånger hundra" skrev jag då. Det plus ett enormt tryck nedåt.

Nu har jag ju varit rätt otålig på grund av foglossningen, jag vill gärna att bebisen kommer någongång. Men kanske inte just i natt. Helst inte före tisdag faktiskt. Sambon är nämligen bortrest till imorgon kväll. En födelsedagsresa (dock inte längre bort än att han kan sätta sig i en taxi och vara här på en dryg timme). För på måndag fyller han jämt. Och det vore ju kul att få hinna göra alla de överraskningsgrejer jag och dottern planerat åt honom.

Kanske är det "bara" så att bebin fixerade sig igår. För visst ser det ut som att den här kulan trillat ner lite?

Vecka 37+6: Stressa mindre och bli gravid?!

Alla som är (eller har varit) ofrivilligt barnlösa har garanterat hört den kommentaren åtminstone en gång. “Slappna av, stressa ner, sen kommer det gå av sig själv”. Detta från naturligtvis välmenande vänner, men… När man är mitt uppe i det så känns den där kommentaren lite som en smäll på käften. Så det ärmitt fel att vi inte kan få barn? För att jag inte kan slappna av?

I vårt fall är det dessutom så att det finns klarlagda medicinska anledningar till att vi inte kan få barn på sk naturlig väg. Mina äggledare är ihopväxta. Så jag kunde ju slappna av och stressa ner till förbannelse och ändå inte bli med barn.

Även under själva IVF-behandlingarna fälldes denna välmenande kommentar. Och då är det svårt. För att gå igenom IVF är stressigt. Och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor av förberedelser med sprayer, sprutor och vagiatorer. Sedan frågan – ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? Jag kan säga att det är två olidliga veckor då man håller sig så länge man kan bara för att sedan gå på toaletten, torka sig, blunda, be en liten bön om att där inte ska finnas något blod på pappret. Sen antingen pusta ut och vänta till nästa toabesök då proceduren upprepar sig – eller… falla ner i det bottenlösa svarta ofrivilliga barnlöshetshelvetet igen.

Försök att inte bli stressad eller spänd av det.

Men så häromdagen postade en vän en artikel på Facebook. En artikel från Norge om en studie publicerad i British Medical Journal, som visar att stress intepåverkar chansen att lyckas med konstgjord befruktning:

“Conclusions: The findings of this meta-analysis should reassure women and doctors that emotional distress caused by fertility problems or other life events co-occurring with treatment will not compromise the chance of becoming pregnant.”

Och jag kan tänka mig att där finns fler med mig som drar en lättnadens suck av den slutsatsen. Det var alltså inte mitt fel att vi inte lyckades de där gångerna våra behandlingar slutade med minus. För tanken har ju såklart funnits där. “Om jag bara… slappnat av… stressat mindre…”

Vecka 37+5: Igångsättning

Sjukhuset idag. Blodtryck bra, men lite blod i urinen. Det har lämnats till labb och förhoppningsvis är det inget allvarligt. "En urinvägsinfektion kanske" sa läkaren. Fast en sådan brukar man ju känna av.

Anledningen att jag var där var för att planera en eventuell tidig igångsättning. Då detta är en IVF-graviditet vill man inte att jag går mer än en vecka över tiden. Precis som i Sverige. Men nu är jag verkligen inbokad på en tidig igångsättning. Vet inte riktigt vad jag tycker om det egentligen...

BF är ju 15 mars. Så den 13:e ska jag in för att "svepa hinnor". Så här står det på Vårdguiden: "Barnmorskan lossar med fingrarna hinnsäcken som barnet ligger i från livmoderväggens nedre del." Enligt läkaren idag brukar förlossningen sedan sätta igång av sig själv inom 48 timmar. Har den inte gjort det är jag inbokad den 16:e för "riktig" igångsättning.

Så om två veckor blir det bebis! Helt säkert. Men förhoppningsvis väljer h*n att titta ut alldeles av sig själv innan det.

Vecka 37+4: Motstridiga fakta om stödstrumpor

Får fotvård varannan månad. Var där i morse. Han ville inte fila ner alltför mycket, då det behövs lite "padding" som han uttryckte det. För alla extrakilon.

Sen konstaterade han att mina fötter är väldigt svullna.

"Jag använder stödstrumpor när vi är ute och går" sa jag.

"Mhmm..." sa han "tycker du att det fungerar"?

"Sådär" svarade jag "det känns lite bättre ibland".

"Men var försiktig" menade herr Fotvård "ha dom inte på dig för mycket, man säger ju att de ska motverka blodproppar, men man behöver även lite blodcirkulation, så de kan ha motsatt effekt".

Jaha. Konstigt att ingen sagt det.

Vecka 37+0: Veckans mage

Puh. Det känns och syns att den växt rejält sen förra veckan:

Vecka 36+5: Karta på magen

Vid dagens slut är min mage som en karta över matintaget sen morgonkvisten. Allt tycks hamna på kulan. Det får mig att fundera. Ligger allt i knäet annars, eller har jag fått hål i läppen av graviditeten?

Vecka 36+2: Kunglig nedkomst

Nu har jag inte läst de senaste kungliga nyheterna från Sverige, men jag hörde nyss på radion att Karolinska sjukhuset börjat förbereda sig för en kunglig förlossning. Redan...

Då nyheten släpptes sa man ju att barnet skulle födas i mars. Räknade man då lite bakåt visade det sig att om det skulle vara BF 1:a mars så var kronprinsessparet vid offentliggörandet endast i 11:e veckan.

Rätt tidigt. De flesta väntar ju ändå till vecka 12. Det gjorde ju att jag och många med mig gissade på en februaribebis. Att man ljugit lite om nedkomstdatum. Och ovan rapportering får en ju bara att tänka än mer så. Snart är nog h*n här!

Jag gissar på fortsatt kvinnlig tronföljd i Sverige och tippar en liten Ingrid på nästan 4 kilo. Vad tror du?

Vecka 36+1: Veckans mage

Vecka 35+6: Skillnader i jämställdhet

Jag har varit på föräldrautbildning. Mest för att få veta exakt var jag ska bege mig när det är dags, men också för att lära mig lite medicinska facktermer på engelska. Lustgas och slempropp var ju inte direkt glosor som dök upp i plugget.

Det mesta är ju same-same i förfarandet. Förutom att man här behöver ta med sig en himla massa mer själv. Som engångstrosor, bindor och blöjor t ex. Och att pappan till barnet inte är välkommet mer än på vanlig besökstid. Ja förutom under förlossningen förstås. Men stanna över natten när barnet är fött, det kan man glömma såvida man inte föder privat.

Lite hemskt också var att barnmorskan rådde de som planerade att ta taxi till sjukhuset att inte säga att de var på väg till förlossningen vid beställningen. Tydligen hade det hänt flera gånger att taxin då inte dykt upp. För att de tycker det är läskigt eller för att de inte vill smutsa ner sin bil, menade BM. Galet!

Mer galet var att hon tipsade om att ha någon slags plastlakan i sängen när BF närmar sig, "om vattnet går så är det bra" sa hon. Och det är det ju. Men sen fortsatte hon "för när ni kommer hem vill ni ju inte sätta igång och tvätta sängen". Eeehh... Näe. Men när jag kommer hem hoppas jag väl att pappan till barnet, han som inte fått stanna över natten på sjukhuset, ombesörjt den biten. Men något sådant finns knappt på världskartan här.

Trots att det på ytan verkar vara likadant i England och i Sverige, är det stora skillnader i jämställdheten. Här förväntas mamman vara hemma med barnen. Dagis är svindyrt och täcker oftast inte ens en hel arbetsdag i öppettider, så man måste även ha en nanny. Många har inte råd och tycker det är galet att jobba enbart för att betala någon annan att ta hand om ens barn, vilket gör att de istället är hemma till barnet är tre år och får börja "gratisdagis". Tänk då att man har 2 eller kanske 3 barn med ett par års mellanrum. Det slutar lätt med att kvinnan är borta från arbetsplatsen i 6-7 år.

Männen i sin tur är i allmänhet mycket mindre delaktiga i omsorgen av sina barn. Ett exempel är en mamma jag träffade som blev helt chockad då jag berättade att sambon skulle ta med sig dottern hem till Sverige på besök över en helg. "Men vadå" sa hon "ska inte du med"? Det skulle jag inte, varpå hon utbrast "vet du, det skulle jag aldrig våga göra, jag litar inte ens på att sonens pappa klarar av att ge honom frukost själv". Och med tanke på att den här pappan oftast for hemifrån innan sonen vaknat och kom hem efter att han somnat så var det inte ens en överdrift. Hon menade det verkligen.

Vecka 35+4: Stödstrumpor

Sedan ett par dagar tillbaka går jag i stödstrumpor. Föga sexigt, men väldigt effektivt. Känns mycket bättre i svullna benen och fötterna. Men så kalla de blir fossingarna. Brr... Ska bli skönt att om 32 dagar (om bebisen är punktlig) få kasta de här trånga sakerna och få varma slanka fötter igen! :)

Vecka 35+3: Vikten av vikten

Ja den är ju naturligtvis helt oviktig. Egentligen. Vikten. Jag tycker jag är tjockare den här gången, men när jag på IKEA i torsdags ställde mig på en våg (eftersom jag aldrig ägt och aldrig kommer äga en våg själv) visade den 83 kg. Med tunga skor och kläder. Så om man drar av en 2-3 kg är det nog rättvist. Och det är nästan exakt vad jag vägde den här tiden förra graviditeten.

Här har jag bara vägts en enda gång under mina läkarbesök. Det var vid det första då jag redan var i tolfte veckan. Då vägde jag 68 kg. En bra bit över trivselvikten (60-63 till mina 176 cm), men så nådde jag ju aldrig riktigt dit efter dottern fötts (pendlade snarare 65-68). 66-67 någonstans låg den nog då embryot sattes in.

Vilket innebär att jag faktiskt gått upp mindre den här graviditeten. Men slutvikten är densamma. Och det är lite intressant. För min mamma som fött tre barn har sagt just det. Att hon gått upp helt olika med oss tre, men att vågen på nedkomstdatum stannat på ungefär samma siffra. Och då pratar vi rätt rejäla viktskillnader då hon första gången var 17 år och sista 37. Första gången gick hon upp 16 kg, sista 9!

Men det kommer ju vara en lång väg tillbaka efter förlossningen. Dryga 20 kilo som ska bort. Och säg nu ingenting om att det bara rasar när man ammar. För det gäller kanske andra. Inte mig. Tror möjligtvis att det blir lättare den här gången då jag redan är van vid att inte sova. Jag tror att jag liksom nödåt för att få någon slags energi att orka med första gången. Nu är det visserligen dubbelt upp med två barn, men samtidigt har jag lite vanan inne att sova lite och ändå få i mig mat som är någorlunda bra på någorlunda regelbundna tider. Måste ju. Dottern behöver detsamma!

Vecka 35+1: Veckans mage

Vecka 34+5: Ärligt talat

Ultraljudet i fredags visade ju att bebisen vänt sig. Med andra ord försvann alla diskussioner om kejsarsnitt. Precis som de gjort då vi tidigare talat om hur jag sprack förra gången. Enligt läkarna illa, men inte tillräckligt illa för att planera ett kejsarsnitt.

Så det har hela tiden funnits där. I bakgrunden. Kejsarsnittet. Det jag absolut inte vill göra. Jag tror att det måste finnas någon mening med att det lilla barnet ska tryckas ihop och komma ut i världen på just det sk "naturliga" sättet. Jag tror helt enkelt det är hälsosamt.

Ändå. Om jag ska vara helt ärlig. Ändå blev jag litelite uppgiven i fredags då det sista pratet om kejsarsnitt tystnade.

Jag är skräckslagen inför förlossningen. Inför smärtan. Men framför allt inför det som sist kom efter förlossningen. Så ont att jag inte kunde sitta ordentligt på en månad. Så trasigt att jag var tvungen att duscha mig ren efter varje toalettbesök i flera veckor. En smärta som inte avtog, snarare eskalerade. Så efter nästan två veckor ringde jag och sa "något måste vara fel". På BB ville de inte ta emot mig då det gått mer än 10 dagar. Jag hänvisades till MVC. De sa "ring din husläkare, hit får man bara komma när man går här och det gör ju inte du längre då du fött ditt barn". Husläkaren i sin tur hade inte haft något problem med att remittera mig till en gynekolog - första lediga tiden, 2 månader senare... Gynakuten, rekommenderades jag. Med en nyfödd? Jag tror inte det. Jag bröt fullkomligt ihop och sambon tog tag i det hela. Ringde runt till varenda privata gynekolog vi kunde hitta och till slut fick vi en tid. In i bilen. Snabbt dit. Dottern somnade. Lätt panik ändå som nyblivna föräldrar. Hur gör man? Sambon cirklade med bilen så dottern skulle fortsätta sova medan jag rusade upp till farbror gynekolog. Som sa. "Ja det ser ju ut som köttfärs här, men det är fantastiskt vilket läkkött det är i underlivet, du kommer bli helt bra". Som köttfärs. Kul... Var det verkligen en nödvändig liknelse, kan man undra?

Åtta veckor senare på återkontrollen hade det mycket riktigt läkt. Nästan hela vägen. Ett av stygnen hade släppt så det bildats en flik. "Den kan du operera bort om den stör dig" sa barnmorskan. Som också ursäktade sig över att jag inte fått komma dit när jag behövde. "Du skulle ringt direkt till mig" sa hon.

Så nej. Jag vill inte göra ett kejsarsnitt. Men jag ser heller inte fram emot det där igen. Det behöver inte bli så. Jag vet. De kommer göra allt för att undvika. De kommer till och med klippa mig i underlivet om det behövs för att jag ska slippa spricka på samma sätt en gång till. Men ändå. Vetskapen att det kan bli så. Den räcker för att något litet långt inne i mig tänkte "ånej" när kejsarsnittet suddades ut från kartan.

Vecka 34+1: Ultraljud

När vi väntade dottern var man orolig att hon var för liten. I vecka 33 beräknades hon väga 1650 gram när det ”normala” var 2100.

Den här bebisen är inte liten. På kurvan typ. Idag, i vecka 34, fick vi under ett ultraljud siffran 2400 gram (plus minus 25% tar de i med också, hoppas på minus…). Sex veckor kvar. Och de sista veckorna kan liten gå upp 200 gram i veckan. 1200 till alltså. Och vi har 3600. Ponera sen att felmarginalen är på plussidan. Då har vi plötsligt 4200… Hjälp!!!

Men man ska väl tänkta halvfullt och inte halvtomt och få ihop matematiken till prick 3000 gram istället. Precis som storsyrran (hon vägde 2993 gram då hon föddes).

Vidare visade dagens ultraljud att h*n nu vänt sig. Inget mer ligga på tvärsen utan som sig bör, med huvudet nedåt. Fast där finns inga garantier för att h*n ligger kvar så. Tydligen har jag aningens mer fostervatten än normalt, vilket gör det lättare för bebisen att kullerbytta runt där inne. Men ändå inte så mycket att där finns anledning till oro. Troligtvis ligger h*n kvar som h*n ska tills det är dags att titta ut. Om sisådär 41 dagar!

Vecka 34+1: Veckans mage

Det får bli en påklädd variant den här veckan också. Ska hasta iväg på ultraljud strax. Är väldigt förväntansfull. Hur ser det ut där inne? Ligger bebisen fortfarande på tvärsen? Hur stor är h*n? Återkommer med svar!

Vecka 33+6: Hej tjockis!

De orden möttes jag av igår när jag träffade en vän jag umgås med ofta. Som vet om att jag tycker det här med att bli enormt stor är jobbigt. Hon är själv helt annorlunda. Fick visst en liten nätt kula och kände sig vackrast i världen som gravid.

"Hej tjockis". But why? Nu hade vi haft en riktigt risig natt hemma, med påföljande överkänslig dag för egen del kanske. Men ändå. Varför ens försöka skoja om det? När man vet?

Den här vännen och hennes man försöker just nu få syskon. En sekund tänkte jag igår att det skulle vara samma sak om jag sa "vad sur du är, har du mens eller"? Fast det är förstås. Det är mycket värre (dessutom är det ett uttryck jag överhuvudtaget a-l-d-r-i-g skulle använda). Men just då. I min bitterhet. Då tänkte jag så. Dumma jag.

Vecka 33+5: Packa väskan på nytt sätt

Efter i lördags känner jag att det är dags att börja tänka på att packa BB-väskan. Förhoppningsvis ska den ju inte behöva användas på minst 6 veckor, men ändå. För säkerhets skull. Om utifall att.

Och här ser packningen annorlunda ut än i Sverige. Där tyckte jag att det enda jag egentligen hade nytta av var varma sockor (frossade under förlossningen), bebiskläder, bebisfilt, kamera, telefon och laddare, samt ombyte, nattkläder, morgonrock och necessär till mig.

Här behöver jag även lägga till:

• Engångstrosor
• Bindor
• Blöjor
• Våtservetter
• Skötunderlägg (då man får byta bebisens blöjor i sin egen säng)
• Handdukar
• Amningsskydd
• Något till sambon att äta

Man får inget på sjukhuset här. Sen finns det ju saker vi aldrig hann ha nytta av sist som får komma med. Som lite godis, dricka och ätbart till mig. Vi tar även med vårt snugglenest i hopp om att denna bebis kommer gilla det. Dottern gjorde det inte, men kanske var det för att det inte introducerades direkt?

Det värsta är, att alla bebiskläder och alla amningskläder ligger hemma i Sverige. Sambon ska dit och hämta allt, men inte förrän i slutet av februari. Vi får hoppas att liten stannar kvar därinne till dess. Tills vidare får vi investera i lite nytt. Och något nytt måste ju den nya också få. Och jag. Visst? Som att amningsbehåar är det roligaste att köpa... Men jag tänkte faktiskt unna mig något fint och skönt loungeset som går att amma i. Som jag kan bo i de första veckorna. Typ. Tips?

Vecka 33+4: Svullet lite här och var

Magen är stor. Rumpan är som en ladugårdsdörr. Fingrarna samlar vatten. För att inte tala om ben och fötter. Så här såg det ut när jag tog av mig strumpor och sockor häromdagen:

Så var det inte förra graviditeten. Med vattnet alltså. Vikten var densamma (plus massor av kilo mer än man borde). Å andra sidan var jag ju då ledig de sista tre månaderna och låg i solstolen vid sommarstugan och åt glass... Föga ansträngande om vi säger så.

Vecka 33+3: Discokula

Igår så var det då dags. Årets fest! En vän fyllde 40 och hennes man hade anordnat överraskningspartaj! 100 pers på hotell inne i stan, trerätters middag och nattklubb med influgna svenska artister. Grymt kul! Jag valde till slut den glittriga klänningen eftersom temat var disco och gick som... discokula!

Ett problem med storkulan är... vad gör man med händerna? Det är liksom svårt att ha dom längs med kroppen, och man kan inte få dom under kulan, när jag tittar på bilderna står jag så här mest hela tiden, med händerna lite obekvämt och osäkert tryckta upp över bröstkorgen:

Det var hur trevligt som helst, men dansa var tyvärr bara att glömma. Jag hade fullt sjå att stå. Och vid ett fick vi ge upp. Sammandragningarna varnade för att det här skulle kunna sluta i en helt annan typ av födelsedagsfest än planerat...

Vecka 33+1: Veckans magbild

En påklädd sådan idag:

Vecka 33+0: Vilken ska jag välja?

Okej. Årets fest närmar sig. I skoväg har jag dividerat med mig själv. Klackar går bort. Mina fötter är för svullna. Och min rygg för ond. Ballerinas? Så somrigt... Till slut bestämde jag mig för att leka cool och gå i boots (sådana här som Elin Kling har). Det funkar tycker jag.

Men sen då. Det har provats och funderats. Satts på skärp och tagits av. Hafts tunna transparenta skjortor över och transparenta tröjor under. Till slut har jag insett att det måste bli ett nyköp. Jag har hittat två okej klänningar på rean. Ett par hundralappar stycket och det får det väl vara värt för att känna sig någorlunda okej klädd. Men vilken väljer jag? Leopard eller glitter? Vad tycker du?

Man vill ju inte se ut som en levande discokula (även om temat är "disco om du vill" typ). Inte heller som en övergödd Jane i djungeln... Så snygg som tjejerna på bilderna blir jag ju aldrig, men du får en idé om hur det kan se ut. Tänk boots till och en b-e-t-y-d-l-i-g-t större kula i klänningen...

Vecka 32+6: För stort och för litet

När jag nös nyss gick tryckknapparna på min annars oversizade jeansskjorta upp. Hej då den. Nu är garderoben y-t-t-e-r-s-t begränsad. Tur allt går i svart så det kanske inte märks lika mycket att jag har samma kläder typ varje dag! :)

Vecka 32 +4: På bredden

Bebisen har definitivt inte vänt sig. H*n ligger fortfarande på tvärsen. Kan inte vara annat. Om kvällarna när h*n är som mest aktiv känns det i magen ungefär som man skulle svälja något avlångt på fel håll.

Vecka 32+1: Veckans mage

Vecka 31+6: Skräckslagen

Ja det är jag. Fullkomligt skräckslagen inför förlossningen. Den förra gick relativt snabbt och gjorde... ont. För jävla ont. Den slutade med sugklocka och en sprucket underliv som var tvunget att sys under operation. Efteråt hade jag så ont att jag inte kunde sitta på veckor. Inte heller torka mig efter att jag varit på toaletten. Jag fick ställa mig i duschen varje gång och skölja av mig...

Då var jag i Sverige. Jag blev väl omhändertagen. Skulle vi vara där igen skulle jag känna mig lugnare. Nu är vi i annat land. Inget u-land på något sätt, men de sjukhushistorier jag hört har inte direkt varit så som jag upplevde det då dottern föddes. Om man inte föder privat då. Och betalar tiotusentals kronor.

Själva förlossningen har de flesta tyckt varit bra här, men efter. Efter då pappan inte får sova kvar, då man måste ha med sig allt för inget erbjuds (vi pratar handdukar, blöjor, engångstrosor, bindor osv osv). Då man kan glömma det här med eget rum och där man får byta på bebisen i sin egen säng.

Men värst är rädslan för det där onda ändå. För det gjorde så ont. Och utkomsten den här gången kan bli som förra. Med sprickor i-n-å-t. I värsta fall slutar det inte så "bra" som det ändå gjorde sist. Det kan sluta med att jag bajsar på mig resten av livet... För att undvika det vill läkaren klippa mig i underlivet vid behov. Det är heller inget jag ser fram emot. Eller så ligger bebisen kvar på tvärsen och de får klippa upp magen på mig istället...

Nu är det ju åtta veckor kvar och jag hoppas att de här känslorna försvinner. Eller åtminstone mattas av lite. Jag tror de gör det. Jag tror kroppen och hjärnan måste kunna förtränga sådana tankar av ren överlevnadsinstinkt. Jag hoppas i alla fall det.

Vecka 31+5: Deprimerande

Är bjuden på årets fest. Om två veckor. Gjorde stan idag och hittade... ingenting. Herrejösses vad mammakläder är f-u-l-a!

Dessutom är min rygg inte längre gjord för shoppingrundor och på väg hem fick jag rejäla sammandragningar ungefär varannan minut. Gick i ultrarapid från tunnelbanan och undrade "ska det hända redan".

Det skulle det inte. Inte än i alla fall. Men frågan återstår. Vad har man på sig på flashig fest när man ser ut som Grodan Boll?

Vecka 31+1: Veckans mage

Vecka 30+6: Noll koll

MVC-besök för min onda rygg idag. Läkaren sist sa att jag skulle kontakta dom om det blev värre, för vidare remittering till sjukgymnast. "Men..." sa min barnmorska "det bokar du ju in själv, det är bara att ringa". Jaha... Tänk om någon kunde upplyst mig om det. "Är det inte konstigt att de på sjukhuset bad mig gå via dig då" frågade jag. "Var det en läkare" undrade BM. Jo det var det ju. Samma läkare som skickade mig till blodprovstagning utan att ha beställt det, något som resulterade i ännu mer extra väntan än vanligt i det här landet. Så att han inte hade koll på det här heller, det var varken jag eller BM förvånad över...

Nåja. Jag ska ringa imorgon. BM trodde mer på nerver i kläm snarare än foglossning. Sak samma. Ont gör det. Sen kollade hon alla värden som ser fina ut, lyssnade på hjärtat och försökte känna hur bebisen låg där i magen. Magen var nämligen lite för liten (!) till min s-t-o-r-a förvåning. 28 cm när den borde varit 31 (lika många centimeter som veckor gångna tydligen).

Anledningen var dock enkel. Bebisen verkar ligga horisontellt i magen. Och det förvånar mig inte, för den känns bred, magen. Och jag har känt mest sparkar i nedre delen av densamma.

BM ringde en kollega för att kolla om vi skulle boka in ett tidigare ultraljud än det jag redan har bokat i vecka 34. Utifall att bebis ligger kvar i sin konstiga ställning. Men vecka 34 räckte tyckte hon. Förstår inte riktigt, för inte brukar bebis ha fixerat sig så här tidigt. Men bättre att de är extra noggranna förstås.

"Blir det vändningsförsök i så fall" frågade jag. "Ja, eller så diskuterar vi kejsarsnitt". Det där kejsarsnittet. Det liksom ligger där och smyger i bakgrunden hela tiden känns det som... Ska det bli så? Vill jag det? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig rätt förskräckt inför båda alternativen om sanningen ska fram...

Vecka 30+2: Veckans mage och ryggbesvär

Tyvärr blir det bara värre i ryggen. Det gör ont i nederdelen och det liksom strålar ner i rumpan och nästan som domnar av i övre delen av bakre låren. Inte skönt. Inte skönt alls. Värst är det när man varit stilla en stund och ska börja röra sig igen. Då känns det nästan som jag ska ramla omkull. Men efter en stund är det okej igen. Man biter ihop. Men nu har jag insett att även ihopbitandet har nått sin gräns och jag har bokat läkartid. På onsdag ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig på något sätt.